Jag vet inte riktigt varför jag väljer att lägga ut detta inlägget men jag antar att det är lika bra. It’s about to get real personal bara så ni vet.
Har under den senaste tiden funnit mig själv otroligt ensam. Detta trots att jag umgås med klasskamrater nästan varje dag och med min familj varje helg. Jag har kommit till en punkt i livet där alla mina kompisar drar sig åt olika håll. Vissa pluggar, vissa jobbar, vissa flyttar utomlands eller reser. Många har även skaffat pojkvänner och flickvänner. Allt detta är något jag unnar dem något oerhört men det går inte att undvika hur det samtidigt förminskat min tid med dem, och det är väll just detta som smärtar mig. Jag märker av att jag inte längre är lika efterlängtad som jag varit förut och det gör… ont?
Att inte ha någon som hör av sig och vill hänga varje vecka eller helg, eller någon som bara vill prata i telefon i några timmar. Envis som jag är finner jag det jobbigt att hela tiden vara den som frågar om man kan ses en stund. Även om jag vet att det är något som kommer ge oss båda lycka.
Ensamheten har i alla fall nått till den punkt där jag hela tiden ligger på gränsen till gråt och jag vet inte hur ofta jag gråter varje dag numera. Vanligtvis så här års brukar vädret göra mig lyckligare och energisk, men istället får jag mer ångest över att jag är ensam.
Smärtan förstärks antagligen också av att min miljö inte ändrats på fem år. Jag både pluggar och tränar på samma plats. Det enda som är annorlunda är vad jag pluggar och nivån på utbildningen. Konstigt nog har vardagen blivit för trygg även för en person som hatar förändringar.
Vanligtvis brukar jag gråta en gång och sedan skärpa till mig då jag vet att jag är mycket lyckligt lottad i livet. Jag har fantastiska föräldrar som låter mig bo hemma - gratis - och som stöttar mig i allt jag gör. Jag har turen att läsa ett program på universitetet som jag älskar och vill lära mig mer utav. Jag har framtidsplaner som få i världen har turen att drömma om.
Det känns därför så dumt att skriva ett långt inlägg om hur ledsen jag är just nu, eller snarare hur olycklig jag känner mig. Jag lever ändå ett så pass privilegiet liv att det är dumt att klaga. Jag vet ju att mina vänner inte håller sig borta med flit (jag hoppas inte det i alla fall). Men jag vet också att jag är beroende av vänner och bekräftelsen att jag är en person mina vänner saknar.
Som ni förstår är det en hel del som sker i mitt huvud och har skett under ett bra tag nu. Jag är dålig på att berätta det för andra, mestadels för att jag inte finner rätten i att klaga men också då jag inte kan komma på en anledning varför det skulle göra en skillnad. Det finns inte så mycket någon kan göra åt mina “problem”.
Min vardag är vad den är. Varken skolan, jobbet eller träningen går att förändra, och jag vill inte att den ska förändras innan jag har min kandidat.
Mina vänner lever sina egna liv och de kan inte hela tiden se till så att jag mår bra. Jag förstår att man vill umgås med sina pojkvänner och flickvänner hur mycket som helst och att man får dela upp resterande tid till olika vänskaper. Kan ju inte direkt klandra dem för det? eller kräva en förändring? (även om det är precis det jag vill göra…….).
Resterande av ensamheten - skaffa kille? ja visst kan jag göra det. Men man vill ju skaffa sig rätt kille och inte bara någon för att kunna kalla någon min? Dessutom pendlar jag hela tiden fram och tillbaka huruvida jag vill skaffa någon nu eller inte. Om allt går vägen kommer jag flytta om ett år och dessutom långt bort. Är det då bra att inleda något man vet kommer vara i några månader bara? I don’t know hörni.
Det känns i alla fall otroligt tråkigt att vara 21 år och leva ett liv utan att leva det, om ni förstår vad jag menar. Vi får hoppas att sommaren tillför lite mer till tillvaron än vad våren har gjort, och att det sätter igång livsgnistan igen.
P.s Vill inte ge någon skuldkänslor eller fel tankar om mitt inlägg. Kommer definitivt inte försvinna från jorden, och jag har saker som jag ser fram emot inom snar framtid. Just nu behöver jag lite mer kärlek än vanligt antar jag. D.s